Mumbai & REIKI...

Eftersom jag var kvar i Thane en natt extra åkte jag själv till Mumbai.. Det var ett litet äventyr faktiskt, kände mig lite liten när jag satt där ensam på tåget i ett främmande land på väg nånstans där jag aldrig varit.. Men det var en schysst känsla.. Väl framme i Mumbai kom Surran och hämta mig på stationen och lotsade mig till guesthouset där jag lämna väskan.. Skönt att hon hämta mig kan jag lova för jag var inte i bästa skick, så jävla matt och sliten.. hade ju inte käkat nåt på typ 1 ½ dygn förutom några stackars mariekex.. Så energinivåerna var ju sisådär men det gick.. Vi snurra runt lite och sen drog Surran med mig till fashionstreet men när klockan börja bli kväll höll jag på och trilla ihop i en liten hög.. Och för er som undrar vad fashionstreet är så är det en trottoarkant smockad med små bås till affärer med kläder och grejer där det prutas loss hejvilt.. Sen var det god natt och jag sov som en bebis.. Riktigt schysst ställe vi bodde på, rena rama hilton jämfört med Thane..

Dan efter bar det iväg tidigt ner till Gateway of India där vi skulle ta en båt till Elephanta, en ö en bit utanför Mumbai där Elephanta Caves finns.. När jag klivit på båten fick jag äntligen tag på Robin efter massa strul, vi hade bestämt att vi skulle ses i Mumbai.. Han hade knappt nåt batteri så jag bara sa att han skulle ta sig ut till ön han med och ringa när han var där.. Väl ute på ön fanns det ju naturligtvis ingen täckning men universum såg till att vi hitta varann.. Så fantastiskt fint och få se han =) Vi klättrade runt på ön ett tag innan vi åkte tillbaka till fastlandet.. Grottorna var förresten helt makalösa, vissa inskriptioner var daterade till flera hundra år före kristus.. Riktigt mäktiga salar med pelare och enorma gudabilder utmejslade i berget.. Historiens vingslag var helt klart påtagliga.. Camilla du hade älskat det =)

De resterande två dagarna spenderade vi med att turista runt som dårar och kolla på olika saker med magar som inte riktigt spela i den friska ligan men det gick ändå.. Drack lassi på Cafe Leopold där skottdramat skedde under terroristattentaten, skotthålen finns kvar.. Även omskrivet i Shantaram om nån har läst den.. Pruta loss järnet på Colaba Causeway, rökelser och ali baba byxor.. Det kommer bli en del ali baba byxor på mig i sommar.. Och återigen var det sååååååå roligt och få hänga med Robin.. Vi skildes på tågstationen där vi rulla mot Pune igen och Robin skulle ta sig till Delhi och till slut hem till Sverige.. Hela vägen hem satt jag på bästa platsen på ett tåg i Indien, på golvet i dörröppningen med ena foten på trappen utanför.. Lite läskigt men fan så schysst.. Med Snatam Kaur i lurarna såg jag ut över städer, plåtslum, landsbygd och berg som badade i solnedgången och var bara så vansinnigt, vansinnigt tacksam..

Orkar inte skriva så mycket mer nu men vill berätta att vi spenderat de två sista dagarna med Reiki.. Vi har blivit initierade, mediterat, healat oss själva, healat varandra och lärt oss grunderna.. Helt fantastiskt.. Har varit nyfiken och tänkt engagera mig i det i flera år men nu kom det till mig istället.. Så idag har vi avslutat steg ett, nu ska jag praktisera det i 21 dagar och sen höra av mig till Sudhan igen för att få göra steg två.. Reiki betyder Universal Lifeforce Energy.. Vad mer kan jag säga..

Mer REIKI åt folket…

Kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek =)

Thane...

Första intrycket av den här stan, eller förorten eller vad man ska kalla den var ju inte det bästa.. När vi skulle ta oss från tågspåret till stationen via en gångbro så fastna vi plötsligt i värsta folkhavet.. Folk som skulle med tåg stressa och tryckte sig framåt, och då menar jag mycket folk, vilket resultera i att det blev tvärstopp åt vårt håll.. Men tro fan att folk skulle fram ändå så dom pressa ju på.. Jag brukar inte bli rädd så ofta men nu var jag ordentligt skraj, hjärtat slog som en stånghammare.. Jag är ganska stadig men fick hålla emot av alla krafter för att stå kvar, varmt så in i helvete, otrevlig stämning, hade man ramlat omkull hade man inte kommit upp igen utan blivit mosad av en enorm massa stressade indier.. Folk dör i såna där folkmassor, det gjorde inte vi som tur var men det var riktigt vidrigt.. Det var folk precis överallt och så vansinnigt svettigt och när vi kommer fram till vår bostad för dom närmsta dagarna kom ju nästa chock.. Dom hade inte koll på hur många vi skulle komma så det fanns inte rum.. Dom rummen vi fick till slut var det sunkigaste jag någonsin bott i, haha det kan inte beskrivas med ord faktiskt.. Men jag gilla läget ganska fort och vad kan man begära när det kostar 40 Rs per rum och natt.. Fast vi fick nya rum dom två sista dagarna och det var riktigt skönt..

Det vi gjorde där var att vara på IPH, Institute of Psychological Health, och hade föreläsningar om vad de pysslade med där.. Riktigt intressant för de jobbade inte bara med psykisk ohälsa utan även förebyggande och utvecklande.. Awareness är ett ord som är viktigt här också för i Indien är psykisk ohälsa tabu och folk går inte till en psykolog i första taget, det är verkligen inte hög status på det yrket här.. Det var så intressant och få inblick i hur det faktiskt ser ut här, jag blev lite chockad ibland för det är så svårt för mig från väst att föreställa mig och förstå hur lite människor vet.. I städerna har dom ju kommit längre men ute på landsbygden lever dom kvar i sina gamla traditioner och läror.. Men dom gör ett bra jobb och det händer massor med det här landet fast dom har en lång väg att gå.. Det finns hopp..

Vi var på studiebesök på ett mentalsjukhus också, ja mentalsjukhus.. Ett helt enormt ställe med stora byggnader som såg ut som dom byggdes 1800 kallt.. Vi var på kvinnoavdelningen och visades runt och fick se ECT behandling.. Electric Convulsive Therapy.. Det var lite obehagligt.. Vi stod där i skock och tittade på när kvinnor på britsar fick tygstycken i munnen, metallbitar över tinningarna och matades med elektrisk ström.. Det stod sex personer runt kvinnan och höll fast hennes kropp på grund av konvulsionerna och när hon slutat rycka lyfte dom upp henne och la henne på stora madrasser där de andra låg på uppvak.. Väckte konstiga känslor i mig.. Man ska inte glömma bort att det var en minoritet som fick den här behandlingen och dom var riktigt sjuka och att det faktiskt händer i Sverige också.. Inte lika ofta nu för tiden men ändå.. Vi var på en avdelning också och prata med kvinnorna och dom som jobba där.. Dom bodde i jättesalar med sängar på rad, kanske 30-40 st och majoriteten var scizofrena.. En kvinna sjöng för oss och dom kom fram och prata hindi med oss och man kan lugnt säga att det var ett riktigt dårhus men där fanns ändå kärlek.. Dom flesta av kvinnorna har ingenstans att ta vägen och blir förmodligen kvar här for life men jag kan inte låta bli att tänka att det kanske ändå är bättre än att driva runt hemlös och bli spottad på.. Men det var disturbing och se det här stället och jag var verkligen tvungen att plocka av dom västerländska glasögonen.. Och jag tänkte också att dom verka glada i mediciner här och jag undrade för mitt stilla sinne hur mycket piller dom egentligen trycker i dom.. Shit vad långt det blir och jag får ändå inte med allt jag vill skriva..

Jaja sista dan i Thane blev jag tvärsjuk och var tvungen att stanna kvar en natt till innan det bar av till Mumbai men jag överlevde det med.. Knappt..

Kärlek…

HRLD

HRLD står för Human Rights and Law Defenders och där var vi för några dar sen och hade seminarie typ.. Kontoret bestod av en liten lägenhet, två rum och kök men hyllor fulla av lagböcker.. Fläkten hade dom som vanligt dragit på för fullt, det gör dom alltid.. Dom tror väl att vi västerlänningar inte pallar värmen här men så varmt är det faktiskt inte än, värre kommer det bli.. Jag och Surran ska till Rajastan på semestern och indiernas respons på det är: Ojojoj ska ni till Rajastan.. I mars.. Ja då får ni känna på värme.. Haha så jag vet inte riktigt vad vi gett oss in på =)

I alla fall det var en riktigt fascinerande människa den där advokaten vi träffa.. Han har verkligen fått kämpa för att komma dit han är för han har blivit extremt motarbetad men han har inte gett upp utan kämpat på för sin sak.. De dom syssla med var frågor som kvinnomisshandel, hjälper under trial fångar som inte har råd med advokat. Alltså dom fångar som sitter inne medans fallet pågår och detta kan ta flera år.. Haja den flera år innan dom kommer fram till om personen är skyldig eller inte.. Och så håller dom på att jobba för att även offren ska ha lagliga rättigheter, just nu finns inget som heter victim i lagtexten.. Mänskliga rättigheter helt enkelt.. Det var riktigt intressant att få veta mer om lagen här men jag vill veta ännu mer.. Dom har lagar här som stiftades på 1800-talet som fortfarande gäller och som antagligen inte blivit ändrade heller..

Dom dagar vi är på studiebesök och seminarier är det meningen att vi ska ha indiska kläder på oss men just idag så strunta några i det, b la jag.. Vi tänkte att vi bara skulle på ett seminarie och det var vi ju också men sen fråga han om vi ville se rätten, the Indian court, vilket vi ville.. Och jag kan lova att vi kände oss lite felklädda, värsta turistlooken i jeans och t shirt, adidas linne och adidasbyxor, hahaha.. Hjälp.. Det gick bra ändå men satan vad folk stirra.. 18 västerlänningar i flock som vallades runt där bland rättssalarna.. Det var riktigt intressant och få se och det var ju inte som hemma, lite lägre standard kan man ju säga och det luktade inte hallon.. Vi fick smyga in där det pågick ett fall och helt plötsligt, jävligt otippat så avbröt domaren och började förklara för oss vad fallet handla om.. Skulle inte hända hemma.. Med den här dagen var en journalist också så vi hamna i tidningen dan efter, Pune Mirror.. Det var inte en siffra rätt i artikeln men bilden var ju fin i alla fall =)

Muktangan och NA...

Jag ligger på en solbädd vid poolen.. I bakgrunden hörs vatten som porlar och kökspersonalen som gastar till varann på indiska.. Istället för fiskmåsar cirkulerar rovfåglar ovanför huvet på mig.. Det är jättemycket rovfåglar här, fantastiskt vackra.. Just nu är vår grupp på Muktangan Mitra de-addiction center.. Vi har varit där 10 – 3 hela veckan och lyssnat på föreläsningar om behandlingshemmet, beroendesjukdomen, eftervård, beroende och HIV/AIDS, m.m. Det är ett tolvstegsbaserat ställe med typ 135 intagna och 20 – 30 personal.. Ca 70% av personalen är själva beroende.. Det finns jättemycket likheter med tolvstegsbehandling hemma i Sverige men det är ju inte så konstigt, det står ju på samma grund.. Något som skiljer sig är att de har yoga som en naturlig del av behandlingen.. Finansieringen skiljer sig också då det är vänner och familj som betalar här.. Finns liksom inte samma möjlighet att få hjälp av staten.. Och eftersom familjestrukturen är så annorlunda här så avspeglar sig även det på behandlingen.. Det är riktigt intressant att få insikt i hur det funkar här och det är ju inga problem för mig att förstå vad dom pratar om eftersom tolvsteg och beroendeproblematik är en sån stor del av mitt liv..

På tal om tolvsteg så var jag på mitt första möte här i söndags.. Det var lite meck att hitta men så skönt att komma dit.. Se människor med NA tröjor och se det här igenkännandet i ögonen på människor när vi pratar och delar, bli välkomnad, få kramar... När jag kom dit fatta jag hur mycket jag saknat den där känslan att vi snackar samma språk.. Dom första två veckorna var jag inte riktigt mig själv, det var nåt som fattades fast jag inte visste om det och efter jag åkte från mötet var det som om bitarna föll på plats.. Fantastisk känsla och tacksamheten kan inte beskrivas med ord.. Fick höra sen att jag såg glad ut och jag kände verkligen hur det bubbla i mig.. NA är fantastiskt =) Var på möte igår igen på ett nytt ställe så det blev ett nytt äventyr.. Trodde rikshaföraren lura mig för det kändes som vi körde i cirklar på helt sjuka små gator.. Men jag kom fram.. Det var ett engelsktalande möte i en byggnad bakom en skola, becksvart var det ute.. Dom skyltar ju inte direkt här så det är inte lätt att hitta.. Här kände jag mig ännu mer hemma för nu förstod jag ju allt, det andra mötet var på hindi.. träffa en tjej och vi bytte nummer.. Hon var jättetrevlig och jag fick skjuts av henne på hennes scooter och vi fika lite efteråt.. Ska ringa henne på fredag så kommer hon hämtar mig och tar med mig på möte..

För övrigt så börjar jag vänja mig vid indien.. Trafiken känns inte lika hysterisk, det låter inte lika mycket, det är folk var man än vänder sig fast det gör inget och allt smakar koriander men det är gott ändå.. Haha oki inte riktigt allt men mycket.. Var förresten på bio häromdan, vilken bioupplevelse.. Slumdog millionaire.. Se den.. Det hade inte varit samma grej och se den hemma i Sverige men nu befinner jag mig mitt ibland allt det där, slummen, trafiken, rikshor och indier.. Mycket speciell upplevelse..

På återseende mina kära vänner.. Saknar er som fan!!

Och tack sa vansinnigt mycket for era kommentarer, det betyder sa mycket..