Thane...

Första intrycket av den här stan, eller förorten eller vad man ska kalla den var ju inte det bästa.. När vi skulle ta oss från tågspåret till stationen via en gångbro så fastna vi plötsligt i värsta folkhavet.. Folk som skulle med tåg stressa och tryckte sig framåt, och då menar jag mycket folk, vilket resultera i att det blev tvärstopp åt vårt håll.. Men tro fan att folk skulle fram ändå så dom pressa ju på.. Jag brukar inte bli rädd så ofta men nu var jag ordentligt skraj, hjärtat slog som en stånghammare.. Jag är ganska stadig men fick hålla emot av alla krafter för att stå kvar, varmt så in i helvete, otrevlig stämning, hade man ramlat omkull hade man inte kommit upp igen utan blivit mosad av en enorm massa stressade indier.. Folk dör i såna där folkmassor, det gjorde inte vi som tur var men det var riktigt vidrigt.. Det var folk precis överallt och så vansinnigt svettigt och när vi kommer fram till vår bostad för dom närmsta dagarna kom ju nästa chock.. Dom hade inte koll på hur många vi skulle komma så det fanns inte rum.. Dom rummen vi fick till slut var det sunkigaste jag någonsin bott i, haha det kan inte beskrivas med ord faktiskt.. Men jag gilla läget ganska fort och vad kan man begära när det kostar 40 Rs per rum och natt.. Fast vi fick nya rum dom två sista dagarna och det var riktigt skönt..

Det vi gjorde där var att vara på IPH, Institute of Psychological Health, och hade föreläsningar om vad de pysslade med där.. Riktigt intressant för de jobbade inte bara med psykisk ohälsa utan även förebyggande och utvecklande.. Awareness är ett ord som är viktigt här också för i Indien är psykisk ohälsa tabu och folk går inte till en psykolog i första taget, det är verkligen inte hög status på det yrket här.. Det var så intressant och få inblick i hur det faktiskt ser ut här, jag blev lite chockad ibland för det är så svårt för mig från väst att föreställa mig och förstå hur lite människor vet.. I städerna har dom ju kommit längre men ute på landsbygden lever dom kvar i sina gamla traditioner och läror.. Men dom gör ett bra jobb och det händer massor med det här landet fast dom har en lång väg att gå.. Det finns hopp..

Vi var på studiebesök på ett mentalsjukhus också, ja mentalsjukhus.. Ett helt enormt ställe med stora byggnader som såg ut som dom byggdes 1800 kallt.. Vi var på kvinnoavdelningen och visades runt och fick se ECT behandling.. Electric Convulsive Therapy.. Det var lite obehagligt.. Vi stod där i skock och tittade på när kvinnor på britsar fick tygstycken i munnen, metallbitar över tinningarna och matades med elektrisk ström.. Det stod sex personer runt kvinnan och höll fast hennes kropp på grund av konvulsionerna och när hon slutat rycka lyfte dom upp henne och la henne på stora madrasser där de andra låg på uppvak.. Väckte konstiga känslor i mig.. Man ska inte glömma bort att det var en minoritet som fick den här behandlingen och dom var riktigt sjuka och att det faktiskt händer i Sverige också.. Inte lika ofta nu för tiden men ändå.. Vi var på en avdelning också och prata med kvinnorna och dom som jobba där.. Dom bodde i jättesalar med sängar på rad, kanske 30-40 st och majoriteten var scizofrena.. En kvinna sjöng för oss och dom kom fram och prata hindi med oss och man kan lugnt säga att det var ett riktigt dårhus men där fanns ändå kärlek.. Dom flesta av kvinnorna har ingenstans att ta vägen och blir förmodligen kvar här for life men jag kan inte låta bli att tänka att det kanske ändå är bättre än att driva runt hemlös och bli spottad på.. Men det var disturbing och se det här stället och jag var verkligen tvungen att plocka av dom västerländska glasögonen.. Och jag tänkte också att dom verka glada i mediciner här och jag undrade för mitt stilla sinne hur mycket piller dom egentligen trycker i dom.. Shit vad långt det blir och jag får ändå inte med allt jag vill skriva..

Jaja sista dan i Thane blev jag tvärsjuk och var tvungen att stanna kvar en natt till innan det bar av till Mumbai men jag överlevde det med.. Knappt..

Kärlek…