Gram mangal & tacksamhet...

Man kan ju säga att vi var lite lätt sletna när vi kom hem från semestern men det va det värt.. Fast jag dansade inte av glädje dan efter när kl ringde 05.30 och det var dags att gå upp och ge sig iväg igen.. Den här gången bar det av till Mumbai och sen vidare till Vangaol (eller nåt) där vi blev upphämtade och fraktade till Gram Mangal.. Vi lämnade tågstation i Pune 07.15 och var framme i byn kanske 15.30.. Gram Mangal är ett projekt som till största del handlar om utbildning.. De har startat skolor och utformat en egen pedagogik så att barnen in the tribal villages ska få utbildning.. Nu har jag varit här länge, skriver på svengelska =) Första kvällen stod inte så mkt på schemat men det var min födelsedag så Prasad, som hade hand om oss, lovade mig en överaskning.. Efter maten så sjöng gänget för mig och jag fick en liten leksakspapegoja i present som jag inte fick behålla.. Det var nämligen en liten kille som hette Raj som var där och såg den och släppte den inte igen, han sprang runt med den där med glittrande ögon så det var ju han som skulle ha den.. Hihi och jag blev inte så ledsen för det, det är ju tanken som räknas.. Jag fick ju en present i alla fall.. Senare gick vi en kvällspromenad allihop och en hel drös med barn och stannade och tittade på den fantastiska stjärnhimlen.. Sen fick jag sitta på marken och blunda och då fick jag hela famnen full av jättevackra, flätade gräsblommor som barnen gjort och små blombuketter.. Och så sjöng dom happy birthday.. Jättefint..

Nästa dag fick vi titta på en av skolorna vilket var riktigt fascinerande.. Byggnaden var liten men de använde utrymmet riktigt bra, det hängde grejer överallt och barnen höll på och räkna och skrev på golvet med krita och suddade bort det när dom var klara.. Nåt som slog mig var att dom var så flitiga och plockade undan efter sig utan tjafs när dom var klara.. Jag förstod ju inte språket men jag gilla sättet dom lärde ut på, barnen var indelade efter kunskapsnivå och höll på med olika saker och lärde liksom varandra med läraren som vägledare.. Det var min uppfattning i alla fall.. Riktigt intressant att få ta del av..

På eftermiddan fick vi mat och sen började den bästa upplevelsen här i byn.. Vi fick allihop följa med ett av barnen hem och spendera kvällen och natten där.. Jag var nervös inför detta för jag trodde att jag skulle känna mig obekväm, att det skulle bli sådär krystat, jag var rädd för att göra det själv och jag var rädd för att tränga mig på.. Och det hjälpte ju inte när Prasad sa att föräldrarna inte visste att vi skulle komma men att det var lugnt ändå.. Men när jag gav mig iväg med Jayesh som jag skulle bo hos så släppte jag bara allt det där.. Han är 12 år och bor 6 km från Gram Mangal och Mona skulle bo hos en tjej där så vi packa in oss i den lilla minibussen och fick skjuts dit.. Jayesh hade tre syskon (tror jag), alla yngre.. Hans pappa hade en affär fast han träffa jag inte och mamman stöka runt hemma, högg ved, jaga ut hönsen som ideligen sprang in i huset, hon prata inte ett ord engelska.. Hon såg ut som en liten trollpacka med en sliten sari på sig uppknuten så den såg ut som en blöja med blad och grenar i det trassliga håret, hon var jättesöt =)

De bodde i ett hus där insidan bestod av en stor yta, avdelat med en halv vägg för den lilla kökshörnan.. Pappans rum var också avdelat.. Stommen på husen bestod av kraftiga stockar men väggarna bestod av flätade grenar och torkad lera, taket av grenar och halm och golvet stampad lera.. Inuti fanns inga möbler och kläderna hängde på linor uppsatta mellan väggarna.. Med ett tygstycke hade dom byggt en hängmatteliknande liten vagga till Swapnil, den minsta.. I kökshörnan lagades maten i kärl över en öppen eld.. Elektricitet är något som inte existerar här så när det blev mörkt så blev det jävlar i mig mörkt och vatten fanns i brunnen.. Det var deras verklighet och här blev jag inkastad för ett kort ögonblick, ett litet gästspel i deras liv.. Och min första tanke var naturligtvis allt som enligt mina västerländska mått mätta saknade men det var bara och ta av mig dom glasögonen..

Att få spendera kvällen med Jayesh gav mig så otroligt mycket, vi var ett helt koppel med barn som drog ner till floden, vi drack te, vi låg på vägen och tittade på stjärnorna och jag lärde mig räkna på Maharati, jag blev bjuden på mat som vi åt med fingrarna på golvet, Jayesh och Deepak lärde mig ett spel dom spela med små kulliknande saker (kanske getbajs) =) och till slut var det dags att sova, runt 9 halv 10.. Det var ju liksom bäcksvart så det fanns ingen anledning att vara uppe mer.. Jag sov på golvet, fick hushållets enda matta att ligga på och en liten kudde också.. Låg mellan Jayesh och hans mamma och Swapnil.. Jag sov ganska bra, det tog ett tag att somna för svetten rann och det kröp saker på mig men det gick till slut.. Vaknade när solen gått upp och åt frukost medans Mamman skrek åt hönsen att försvinna ut.. Jayesh erbjöd mig en pinne att borsta tänderna med men jag avböjde och gjorde det western style när jag kom tillbaks till byn =) Jag skulle kunna skriva om det här hur länge som helst för det var en fantastisk upplevelse..

När jag vandrade runt i byn när solen var på väg upp kunde jag känna en otrolig tacksamhet och sinnesro.. Den här känslan kan inte beskrivas men det var nåt som hände med mig, jag kunde känna fysiskt att nåt förändrats i mig.. Att få ta del av deras liv på det här sättet gjorde mig så ödmjuk och jag inser på ett djupare plan att den oändliga ström av materiella ting faktiskt inte betyder ett skit.. Jag vet det redan med mitt förstånd men nu blev det liksom på riktigt vad det är som betyder nåt.. Jag är så otroligt tacksam för mitt liv och för att jag har möjligheter att faktiskt göra vad jag vill, jag har ett val och det är inte alla som har det.. Livet är kort och det liv jag har är ett sånt privilegium jämfört med många andras så jag vill inte kasta bort en sekund.. Jag vill vara här och nu, medvetet närvarande och verkligen leva.. Lätt att säga men jag ska verkligen sträva efter det.. Jag har ett kort på mig och Jayesh som jag ska framkalla så att jag kan plocka fram den här känslan när jag behöver den..

Vid 8 börja vi vår vandring tillbaka till Gram Mangal, 6 km, vi gick en timme genom den indiska landsbygden ( höll på att svettas ihjäl) och det var så vackert sen fick vi skjuts med en lastbil sista biten.. Den här dagen fick vi besöka en annan by och käka lunch vid havet och på kvällen fick vi lära oss att laga indisk mat vilket var så roligt men jag måste avrunda nu.. Vet inte om jag fick återgett det här på ett bra sätt.. Jag vill så gärna dela med mig av det jag sett, det jag känt och upplevt men ofta så känns det som att jag inte får ner allt som jag vill.. Efter fyra dagar här ute i frisk luft och fantastiskt landskap och massa glada barn var det dags att ge sig av hemåt mot Pune igen..

Om nån är nyfiken på Gram mangal så googla det, dom har en hemsida..

Kärlek och ljus mina vackra vänner =)