My deepest appologies...

Ahhhh vad jag har haft daligt samvete och tankt sa lange att jag ska skriva men det blev helt enkelt for mycket pa slutet.. Efter Gram mangal besokte vi en organisation som arbetade med female sex workers i Pune.. Blev visade runt i Red Light area och fick ga in i en bordell och titta vilket var riktigt tungt.. Pyttelitet var det, en smal gang med nagra bas med tradorrar, utanfor lag hogar av kondomforpackningar och anvanda kondomer, pa golvet lag kvinnor och sov for pa den har pyttelilla ytan jobbade inte bara typ 10-15 kvinnor.. Dom bodde dar oxa.. Sa vansinnigt surrealistiskt och sta dar oga mot oga med den dar vidriga, smutsiga sexhandeln..

Efter detta bar det ivag igen pa resande fot och nu styrde vi kosan mot Hyderabad, 12 timmars tagresa fran Pune.. Har spenderade vi en vecka pa Henry Martens Institute dar vi fick forelasningar om religion, interfaith discussions, konflikthantering, m.m. Vi akte ivag pa studiebesok pa olika religioners tempel och till HMIs olika projekt.. En riktigt intressant och inspirerande vecka.. Hyderabad var ett coolt stalle oxa da det ar ett starkt muslimskt faste, valdigt annorlunda..

Efter detta var det dags for den sista veckan pa Deep Griha Society.. Vilken vecka, helt fantastiskt.. Vi fick besoka slummen och gjorde utflykter till deras olika projekt.. de jobbar mkt med HIV prevention och med HIV smittade i slummen bland annat.. Det ar bara en brakdel.. Ar ni nyfikna sa snalla ga in pa deras hemsida och kolla, googla det.. Jag och mina klasskamrater blev sa inspirerade att vi oxa ville gora nat sa vi ska starta en liten fundraising for att samla in pengar for att stodja deras arbete.. Sa snalla var med, det spelar ingen roll om vi inte lyckas dra in nagra stora summor for lite gor en san enorm skillnad.. Jag tanker skriva mer om det har nar jag kommit hem och vi fatt ordning pa grejerna men hor av er till mig om ni vill vara med och gora skillnad och som sagt, mer info kommer..

Jag ar sa ledsen for att jag inte skrivit pa lange, det har blev bara en liten snabb resume..

Just nu befinner jag mig i paradiset, Palolem beach i Goa och bara njuter.. Det forsta jag ser varje morgon nar jag oppnar dorren till min lilla hydda ar enorma vagor som skoljer in over sanden.. Badar, solar, ligger i hangmattan och laser, kakar gott och umgas.. Men det var sa behovligt for sista tiden har varit fruktansvart slitig med kanslokaos och tunga verkligheter och rapportskrivande och allt annat.. Och for att inte tala om hur tufft det var att lamna Pune.. Helt plotsligt var den har fantastiska upplevelsen slut och vi yrde runt i lagenheten och packa ihop vara saker.. Skitjobbigt.. Det kommer ta ett tag att landa fran det har nar jag kommer hem men ohhhhhh sa tacksam jag ar for det har.. Vansinnigt..

Idag pa dagen har jag varit clean and sober i 4 ar sa vi ska ga ut och kaka sen till min ara =)

Jag ska verkligen njuta av den sista tiden har, skulle kunna stanna har hur lange som helst for som sagt, this is paradise.. Men jag langtar for mycket efter alla fantastiska manniskor dar hemma =)

Karlek och ljus...

Gram mangal & tacksamhet...

Man kan ju säga att vi var lite lätt sletna när vi kom hem från semestern men det va det värt.. Fast jag dansade inte av glädje dan efter när kl ringde 05.30 och det var dags att gå upp och ge sig iväg igen.. Den här gången bar det av till Mumbai och sen vidare till Vangaol (eller nåt) där vi blev upphämtade och fraktade till Gram Mangal.. Vi lämnade tågstation i Pune 07.15 och var framme i byn kanske 15.30.. Gram Mangal är ett projekt som till största del handlar om utbildning.. De har startat skolor och utformat en egen pedagogik så att barnen in the tribal villages ska få utbildning.. Nu har jag varit här länge, skriver på svengelska =) Första kvällen stod inte så mkt på schemat men det var min födelsedag så Prasad, som hade hand om oss, lovade mig en överaskning.. Efter maten så sjöng gänget för mig och jag fick en liten leksakspapegoja i present som jag inte fick behålla.. Det var nämligen en liten kille som hette Raj som var där och såg den och släppte den inte igen, han sprang runt med den där med glittrande ögon så det var ju han som skulle ha den.. Hihi och jag blev inte så ledsen för det, det är ju tanken som räknas.. Jag fick ju en present i alla fall.. Senare gick vi en kvällspromenad allihop och en hel drös med barn och stannade och tittade på den fantastiska stjärnhimlen.. Sen fick jag sitta på marken och blunda och då fick jag hela famnen full av jättevackra, flätade gräsblommor som barnen gjort och små blombuketter.. Och så sjöng dom happy birthday.. Jättefint..

Nästa dag fick vi titta på en av skolorna vilket var riktigt fascinerande.. Byggnaden var liten men de använde utrymmet riktigt bra, det hängde grejer överallt och barnen höll på och räkna och skrev på golvet med krita och suddade bort det när dom var klara.. Nåt som slog mig var att dom var så flitiga och plockade undan efter sig utan tjafs när dom var klara.. Jag förstod ju inte språket men jag gilla sättet dom lärde ut på, barnen var indelade efter kunskapsnivå och höll på med olika saker och lärde liksom varandra med läraren som vägledare.. Det var min uppfattning i alla fall.. Riktigt intressant att få ta del av..

På eftermiddan fick vi mat och sen började den bästa upplevelsen här i byn.. Vi fick allihop följa med ett av barnen hem och spendera kvällen och natten där.. Jag var nervös inför detta för jag trodde att jag skulle känna mig obekväm, att det skulle bli sådär krystat, jag var rädd för att göra det själv och jag var rädd för att tränga mig på.. Och det hjälpte ju inte när Prasad sa att föräldrarna inte visste att vi skulle komma men att det var lugnt ändå.. Men när jag gav mig iväg med Jayesh som jag skulle bo hos så släppte jag bara allt det där.. Han är 12 år och bor 6 km från Gram Mangal och Mona skulle bo hos en tjej där så vi packa in oss i den lilla minibussen och fick skjuts dit.. Jayesh hade tre syskon (tror jag), alla yngre.. Hans pappa hade en affär fast han träffa jag inte och mamman stöka runt hemma, högg ved, jaga ut hönsen som ideligen sprang in i huset, hon prata inte ett ord engelska.. Hon såg ut som en liten trollpacka med en sliten sari på sig uppknuten så den såg ut som en blöja med blad och grenar i det trassliga håret, hon var jättesöt =)

De bodde i ett hus där insidan bestod av en stor yta, avdelat med en halv vägg för den lilla kökshörnan.. Pappans rum var också avdelat.. Stommen på husen bestod av kraftiga stockar men väggarna bestod av flätade grenar och torkad lera, taket av grenar och halm och golvet stampad lera.. Inuti fanns inga möbler och kläderna hängde på linor uppsatta mellan väggarna.. Med ett tygstycke hade dom byggt en hängmatteliknande liten vagga till Swapnil, den minsta.. I kökshörnan lagades maten i kärl över en öppen eld.. Elektricitet är något som inte existerar här så när det blev mörkt så blev det jävlar i mig mörkt och vatten fanns i brunnen.. Det var deras verklighet och här blev jag inkastad för ett kort ögonblick, ett litet gästspel i deras liv.. Och min första tanke var naturligtvis allt som enligt mina västerländska mått mätta saknade men det var bara och ta av mig dom glasögonen..

Att få spendera kvällen med Jayesh gav mig så otroligt mycket, vi var ett helt koppel med barn som drog ner till floden, vi drack te, vi låg på vägen och tittade på stjärnorna och jag lärde mig räkna på Maharati, jag blev bjuden på mat som vi åt med fingrarna på golvet, Jayesh och Deepak lärde mig ett spel dom spela med små kulliknande saker (kanske getbajs) =) och till slut var det dags att sova, runt 9 halv 10.. Det var ju liksom bäcksvart så det fanns ingen anledning att vara uppe mer.. Jag sov på golvet, fick hushållets enda matta att ligga på och en liten kudde också.. Låg mellan Jayesh och hans mamma och Swapnil.. Jag sov ganska bra, det tog ett tag att somna för svetten rann och det kröp saker på mig men det gick till slut.. Vaknade när solen gått upp och åt frukost medans Mamman skrek åt hönsen att försvinna ut.. Jayesh erbjöd mig en pinne att borsta tänderna med men jag avböjde och gjorde det western style när jag kom tillbaks till byn =) Jag skulle kunna skriva om det här hur länge som helst för det var en fantastisk upplevelse..

När jag vandrade runt i byn när solen var på väg upp kunde jag känna en otrolig tacksamhet och sinnesro.. Den här känslan kan inte beskrivas men det var nåt som hände med mig, jag kunde känna fysiskt att nåt förändrats i mig.. Att få ta del av deras liv på det här sättet gjorde mig så ödmjuk och jag inser på ett djupare plan att den oändliga ström av materiella ting faktiskt inte betyder ett skit.. Jag vet det redan med mitt förstånd men nu blev det liksom på riktigt vad det är som betyder nåt.. Jag är så otroligt tacksam för mitt liv och för att jag har möjligheter att faktiskt göra vad jag vill, jag har ett val och det är inte alla som har det.. Livet är kort och det liv jag har är ett sånt privilegium jämfört med många andras så jag vill inte kasta bort en sekund.. Jag vill vara här och nu, medvetet närvarande och verkligen leva.. Lätt att säga men jag ska verkligen sträva efter det.. Jag har ett kort på mig och Jayesh som jag ska framkalla så att jag kan plocka fram den här känslan när jag behöver den..

Vid 8 börja vi vår vandring tillbaka till Gram Mangal, 6 km, vi gick en timme genom den indiska landsbygden ( höll på att svettas ihjäl) och det var så vackert sen fick vi skjuts med en lastbil sista biten.. Den här dagen fick vi besöka en annan by och käka lunch vid havet och på kvällen fick vi lära oss att laga indisk mat vilket var så roligt men jag måste avrunda nu.. Vet inte om jag fick återgett det här på ett bra sätt.. Jag vill så gärna dela med mig av det jag sett, det jag känt och upplevt men ofta så känns det som att jag inte får ner allt som jag vill.. Efter fyra dagar här ute i frisk luft och fantastiskt landskap och massa glada barn var det dags att ge sig av hemåt mot Pune igen..

Om nån är nyfiken på Gram mangal så googla det, dom har en hemsida..

Kärlek och ljus mina vackra vänner =)

Udaipur & Marwarihorses...

Åter igen gav vi oss iväg tidigt som fan, den har gången fick vi i alla fall med oss små stackars mackor till frukost men det var mest psykiskt för man står sig inte sarskilt länge på några snittar vitt bröd.. Bussresan tog typ kanske 7 timmar, lite segt var det men det gick.. Dom kör som galningar så det var bara att ta ett djupt andetag och släppa taget när vi susa fram uppe i bergen och gjorde helt galna omkörningar i kurvor på serpentinvägarna.. Satt och drömde med min mp3 medans berg, apor i mängder, marmorbruk och landsbygd susa förbi utanför.. Väl framme i Udaipur hitta vi ett mysigt hotell i gamla stan där vi fick ett schysst pris.. Vi langa bara in väskorna och stack ut för att hitta nåt att käka.. Vid det här laget så var klockan typ 5 på eftermiddan och vi hade lite problem med att komma fram till var vi skulle käka så här tappa jag det och fick ett smärre bryt och blev lite otrevlig.. Jag har inte så mycket humör nu för tiden men med tanke på att mitt blodsocker och mina energinivåer var rekordlåga så var det väl inte så konstigt.. Och spenderar man så mycket tid praktiskt taget på varann som jag och Surran gjort så blir det lite fräsigt ibland, går inte att komma ifrån.. Jag bad om ursäkt när jag fått mat =)

Udaipur är en helt fantastisk liten stad omgiven av grönska och en massa bergstoppar belägen precis brevid en sjö.. Dom spelade in delar av Bondfilmen Octopussy här vilket dom verkar väldigt stolta över, överallt på resturanger och guesthouses är det filmvisning varje dag runt 7 tiden och gissa vilken film =) Var inne i nån liten affär där affärsinnehavaren stolt visade upp en bild av honom (bra mycket yngre) och Roger Moore.. Jag är ingen Bond expert men jag tror Octopussy spelades in i slutet av 80-talet.. Vi vandrade runt här, kolla i affärer vilket trigga mitt habegär ganska rejält som vanligt för fan vad mycket fina saker det finns här.. Käkade på rooftop resturanger, beundrade solnedgången och drack chai i små affärer som vi ideligen fastna i..

Näst sista dan gav vi oss iväg tidigt till en hästranch ute på landsbygden där vi skulle spendera 4 timmar till häst ute i naturen runt Udaipur.. Rajastan har en speciell hästras som heter Marwari som är lite speciella (Bond rider på en sån i slutet på Octopusy när han jagar ett flygplan till häst). Toppen på deras öron är böjda inåt så när det har öronen framåt så går öronen liksom ihop, haha shit vad svårt det var att förklara.. Det ser i alla fall ut som öronen är kuperade men det är naturligt.. Det var tredje gången i sitt liv som Surran satt på en häst så hela turen skritta vi men det var ändå fantastiskt.. Vi red över ängar, genom byar, över kullar och jag njöt varje sekund.. Det finns inget bättre sätt att uppleva naturen än från hästrygen.. Och vi hade en gullig liten gubbe till guide som tog hand om oss.. Jag fick sätta lite fart när vi hade stannat och Surran hoppat av så jag gallopera några vändor, roligt =) När vi skulle åka därifrån så satt vi och vänta på rikshaföraren som inte svara i telefon.. Det visa sig att han var sketfull så vi fick åka jeep tillbaka istället..

Sista dan blev jag naturligtvis sjuk igen så jag spenderade dan på hotellrummet men det var ändå ganska bra timat för det fanns tv med filmkanaler.. Jag beta av Den siste actionhjälten (Go Arnold), Dead man walking, Robinson Crusoe och nåt mer sen höll jag på och dö av tristess och rastlöshet.. Och illamående.. Men jag överlevde =) Surran var lite värre på och tima så hon blev sjuk dan efter och spydde första gången när vi precis påbörjat en 15 timmars bussresa.. Så det blev inte mycket sömn den natten, jag assisterade med påsar och lugnande klappar på ryggen medans Surran hängde med huvet utanför rutan och mådde allt annat än bra.. Det kändes som att den här resan aldrig skulle ta slut men det gjorde den och vi landade safe men svaga och darriga i Pune..

Jodhpur & saffranste...

Efter nagra dagar i Jaisalmer bar det vidare till Jodhpur med tag.. Och helvete vilken tid det tog.. Sju, atta timmar och vi var tvungna att dra sa tidigt sa vi hann inte ata frukost.. Knaprade pa salta kex och tittade pa vyerna som gled forbi utanfor.. Sand, sand och ater sand.. Har inte sett sa mycket sand i hela mitt liv.. Vi kom fram till slut i alla fall och hitta ett litet guesthouse som hade fantastiska rum men valdigt dyra sa vi tog ett lite mindre fantastiskt rum men billigt.. Vi var helt slut efter resan sa vi chilla bara pa kvallen.. Dan efter tog vi pa oss turistbyxorna och drog till ett gammalt fort.. Helt enormt stalle som lag pa en kulle.. I intradesbiljetten ingick en liten manick med horlurar och varje gang man kom fram till en ny sifra skulle man trycka in den sa fick man en guidad tur i lurarna.. Sa vi foljde en liten karta med lurarna pa fran nr 1 till nr 33.. Haha har aldrig kant mig sa turistig i hela mitt liv men det var riktigt schysst, fick hora massor om livet pa fortet, maharadjor, indisk historia och opium..

Pa eftermiddan gav vi oss ivag till klocktornet och basarerna och fastna i en liten kryddbutik och drack saffranste ( saaaaaaa javla gott) och chai.. Kopte med mig hem.. Sen drev vi runt lite till och triggade ha begaret for satan vad mycket fina saker det finns i detta land.. Jodhpur ar en fin liten stad med tranga grander, branta gator och blamalade hus.. Nar jag titta ut over staden fran ett av manga sma rooftops ar mer an halva staden blamalad.. Den bla fargen visade forr i tiden att det bodde folk av Brahmin kast i dom, ett av dom finare kasten.. Eller till och med det finaste tror jag, kastsystemet ar helt otroligt invecklat.. Men darfor kallas den den bla staden.. Schysst vy med fortet pa hall uppe pa kullen.. Det har var var enda hela dag i Jodhpur for sen bar det av igen till Udaipur.. Forutom detta kaka vi pa sma mysiga rooftop resturanger och bara var.. Sa schysst och fa vara pa aventyr och pa resande fot, alldeles for kort tid bara.. Saknar er som fan, massa karlek fran mig =)

Jaisalmer & oknen...

Jaisalmer ar en liten okenstad inte langt fran pakistanska gransen och har befinner jag mig.. Resan hit var lite tuff men det var sa vart det.. Akte nattag fran Pune till Ahmedabad som vi for ovrigt holl pa och missa for vi hade ingen biljett, vi stod bara pa waiting list men det fatta ju inte vi.. Sa det blev till att springa lite men vi hann fixa det, lite latt stressigt dock.. Tagresan var ju sadar, lag pa en lite brits i gangen, brevid oss satt en hel familj med massa skrikiga ungar och det var kallt sa in i helvete hela natten sa somn blev det val inte sa mycket av.. Val framme sa leta vi upp en buss till Jaisalmer och den skulle inte ga forran nio pa kvallen vilket innebar att vi hade en hel dag att sla ihjal i Ahmedabad.. Det gick ju sadar att sla ihjal den kan jag saga.. Vi forsokte fraga oss fram till ett hotell som hade en pool dar vi kunde hanga ett tag, vi var ju ganska paj efter natten, men engelska pratades inte overdrivet bra sa dom fatta inte vad vi ville.. Till slut gick vi in pa en bio och kolla pa en film pa hindi (fatta inte ett smack) bara for att fordriva tiden.. Efter det hitta vi tack gode gud en park vi kunde spendera nagra timmar i, bara fa ligga pa rygg i graset var guld.. Klockan nio gick var buss och naturligtvis fanns det bara sittplatser kvar sa vi spenderade annu en natt ganska rejalt obekvamt, kallt som fan och utan somn..

Men javlar vad det var vart det.. Nar vi klev av bussen tidigt och helt mos i huvet var det som att kliva ratt in i Starwars.. Ett jattestort fort ar det forsta man ser, sma tinnar och torn och sma balkonger i en fet mur byggd i nan sorts gyllengul lera.. Nastan alla hus ar byggda i samma material, huller om buller bland tranga sma grander och takterasser som sitter ihop.. The golden city.. Vi hoppa in i en riksha som korde oss innanfor fortets murar till ett litet guesthouse och det var ett schysst stalle sa vi tog det.. Eller ja vi hade not tagit vad som helst det stadiet vi var i.. Lite latt sletna.. Stallet har en fantastisk takterass med varsta utsikten och sma soffor med madrasser precis vid kanten.. Vi spenderade dan med att ga runt och titta, shoppa lite och avbojde hundrasjuttioelvatusen erbjudanden att ga in i affarer och titta.. Come madam, just looking, come madame, come.. Men det ar ett fantatiskt stalle och sa vansinnigt annorlunda mot det Pune och allt annat Indien jag sett hittills.. En helt annan vard.. Star wars =)

Igar var ett av de mest fantastiska dygn i mitt liv.. Vi hade bokat safari med Mr Desert och gav oss ivag kl 10.. Blev skjutsade med jeep nagra mil ut dar det vantade kameler.. Jag och Surran och fyra tyskar skulle spendera ett dygn i oknen tillsammans med kamelforarna som skulle ta hand om oss.. Jag vet inte hur jag ska kunna aterge den har upplevelsen men jag ska forsoka.. Tharoknen bestar av massa stapplandskap varvat med sma hav av sanddyner sa till en borjan var det bara stapp, torrt och platt men sa vackert.. vi stanna under ett trad dar vi vila lite medan vara guider laga mat.. Gick ivag en svang och promenera och nar jag kommit en bit sa slog det mig hur tyst det var.. En san kompakt tystnad att man kunde kanna den fysiskt.. Gick runt dar, kande pa sanden, pa skonheten och bara var dar med mig sjalv.. Och oknen.. Nar vi kakat var det dags att ge sig av igen och hela tiden sa satt jag bara dar pa kamelen och var mallos.. Fullstandigt.. Det var sa vackert och sa vansinnigt surrealistiskt.. Enorma sanddyner pa hall som bara lag dar gyllene och bara stapp sa langt ogat kunde na.. Samtidigt som jag sag allt det har sa gick det liksom inte ihop att jag befann mig mitt i oknen.. En san marklig och helt fantastisk kansla.. Den ultimata sinnesron..

Till slut kom vi fram till ett av dessa hav av sanddyner dar vi skulle stanna for natten.. Jag har vandrat runt i och stoppat handerna i sanden, klattrat upp och suttit pa kammen av en dyn och bara hapnat.. Det fanns ingenting som brot horisonten at nat hall, vart jag an vande mig platt torr oken.. Skane slang dig i vaggen.. Satt pa dynen och bevittnade solnedgangen och var sa tacksam och kunde fortfarande inte greppa att jag faktiskt sag den har skonheten med mina egna ogon.. Pa kvallen var det dags for middag runt elden och Mr Desert var med ocksa och beratta sin historia, vilken skon snubbe.. Helt fantastisk.. Men den storyn drar jag en annan gang.. Efter nagra timmar sa han att vara sovrum var klara.. De bestod av madrasser uppe pa sanddynen sa dar sov vi under manens och stjarnornas silverglans begravd under ett ton filtar och tacken.. Ocj jag lovar, stjarnhimlen i oknen omgiven av gyllene sanddyner, oj oj oj.. Lag och bevittnade detta ett bra tag innan jag somna sen sov jag som en stock.. Vaknade nagra ganger och titta rakt upp i gnistrande stjarnor och somna om igen.. Vakna i soluppgangen och njot av skonheten, forsokte liksom limma fast det jag sag i sjalen sa jag alltid kan bara med mig det.. Efter frukost bar det av tillbaka och efter ytterligare nagra timmar var mitt okenaventyr slut.. For den har gangen =)

Ska vara kvar har i Jaisalmer tva dar till sen bar det av till Jodhpur.. Vi far val se vad som hander ikvall, ta del av festligheterna kanske for har firas just nu Holi festival..

Karlek och ljus mina vanner =)

Mumbai & REIKI...

Eftersom jag var kvar i Thane en natt extra åkte jag själv till Mumbai.. Det var ett litet äventyr faktiskt, kände mig lite liten när jag satt där ensam på tåget i ett främmande land på väg nånstans där jag aldrig varit.. Men det var en schysst känsla.. Väl framme i Mumbai kom Surran och hämta mig på stationen och lotsade mig till guesthouset där jag lämna väskan.. Skönt att hon hämta mig kan jag lova för jag var inte i bästa skick, så jävla matt och sliten.. hade ju inte käkat nåt på typ 1 ½ dygn förutom några stackars mariekex.. Så energinivåerna var ju sisådär men det gick.. Vi snurra runt lite och sen drog Surran med mig till fashionstreet men när klockan börja bli kväll höll jag på och trilla ihop i en liten hög.. Och för er som undrar vad fashionstreet är så är det en trottoarkant smockad med små bås till affärer med kläder och grejer där det prutas loss hejvilt.. Sen var det god natt och jag sov som en bebis.. Riktigt schysst ställe vi bodde på, rena rama hilton jämfört med Thane..

Dan efter bar det iväg tidigt ner till Gateway of India där vi skulle ta en båt till Elephanta, en ö en bit utanför Mumbai där Elephanta Caves finns.. När jag klivit på båten fick jag äntligen tag på Robin efter massa strul, vi hade bestämt att vi skulle ses i Mumbai.. Han hade knappt nåt batteri så jag bara sa att han skulle ta sig ut till ön han med och ringa när han var där.. Väl ute på ön fanns det ju naturligtvis ingen täckning men universum såg till att vi hitta varann.. Så fantastiskt fint och få se han =) Vi klättrade runt på ön ett tag innan vi åkte tillbaka till fastlandet.. Grottorna var förresten helt makalösa, vissa inskriptioner var daterade till flera hundra år före kristus.. Riktigt mäktiga salar med pelare och enorma gudabilder utmejslade i berget.. Historiens vingslag var helt klart påtagliga.. Camilla du hade älskat det =)

De resterande två dagarna spenderade vi med att turista runt som dårar och kolla på olika saker med magar som inte riktigt spela i den friska ligan men det gick ändå.. Drack lassi på Cafe Leopold där skottdramat skedde under terroristattentaten, skotthålen finns kvar.. Även omskrivet i Shantaram om nån har läst den.. Pruta loss järnet på Colaba Causeway, rökelser och ali baba byxor.. Det kommer bli en del ali baba byxor på mig i sommar.. Och återigen var det sååååååå roligt och få hänga med Robin.. Vi skildes på tågstationen där vi rulla mot Pune igen och Robin skulle ta sig till Delhi och till slut hem till Sverige.. Hela vägen hem satt jag på bästa platsen på ett tåg i Indien, på golvet i dörröppningen med ena foten på trappen utanför.. Lite läskigt men fan så schysst.. Med Snatam Kaur i lurarna såg jag ut över städer, plåtslum, landsbygd och berg som badade i solnedgången och var bara så vansinnigt, vansinnigt tacksam..

Orkar inte skriva så mycket mer nu men vill berätta att vi spenderat de två sista dagarna med Reiki.. Vi har blivit initierade, mediterat, healat oss själva, healat varandra och lärt oss grunderna.. Helt fantastiskt.. Har varit nyfiken och tänkt engagera mig i det i flera år men nu kom det till mig istället.. Så idag har vi avslutat steg ett, nu ska jag praktisera det i 21 dagar och sen höra av mig till Sudhan igen för att få göra steg två.. Reiki betyder Universal Lifeforce Energy.. Vad mer kan jag säga..

Mer REIKI åt folket…

Kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek =)

Thane...

Första intrycket av den här stan, eller förorten eller vad man ska kalla den var ju inte det bästa.. När vi skulle ta oss från tågspåret till stationen via en gångbro så fastna vi plötsligt i värsta folkhavet.. Folk som skulle med tåg stressa och tryckte sig framåt, och då menar jag mycket folk, vilket resultera i att det blev tvärstopp åt vårt håll.. Men tro fan att folk skulle fram ändå så dom pressa ju på.. Jag brukar inte bli rädd så ofta men nu var jag ordentligt skraj, hjärtat slog som en stånghammare.. Jag är ganska stadig men fick hålla emot av alla krafter för att stå kvar, varmt så in i helvete, otrevlig stämning, hade man ramlat omkull hade man inte kommit upp igen utan blivit mosad av en enorm massa stressade indier.. Folk dör i såna där folkmassor, det gjorde inte vi som tur var men det var riktigt vidrigt.. Det var folk precis överallt och så vansinnigt svettigt och när vi kommer fram till vår bostad för dom närmsta dagarna kom ju nästa chock.. Dom hade inte koll på hur många vi skulle komma så det fanns inte rum.. Dom rummen vi fick till slut var det sunkigaste jag någonsin bott i, haha det kan inte beskrivas med ord faktiskt.. Men jag gilla läget ganska fort och vad kan man begära när det kostar 40 Rs per rum och natt.. Fast vi fick nya rum dom två sista dagarna och det var riktigt skönt..

Det vi gjorde där var att vara på IPH, Institute of Psychological Health, och hade föreläsningar om vad de pysslade med där.. Riktigt intressant för de jobbade inte bara med psykisk ohälsa utan även förebyggande och utvecklande.. Awareness är ett ord som är viktigt här också för i Indien är psykisk ohälsa tabu och folk går inte till en psykolog i första taget, det är verkligen inte hög status på det yrket här.. Det var så intressant och få inblick i hur det faktiskt ser ut här, jag blev lite chockad ibland för det är så svårt för mig från väst att föreställa mig och förstå hur lite människor vet.. I städerna har dom ju kommit längre men ute på landsbygden lever dom kvar i sina gamla traditioner och läror.. Men dom gör ett bra jobb och det händer massor med det här landet fast dom har en lång väg att gå.. Det finns hopp..

Vi var på studiebesök på ett mentalsjukhus också, ja mentalsjukhus.. Ett helt enormt ställe med stora byggnader som såg ut som dom byggdes 1800 kallt.. Vi var på kvinnoavdelningen och visades runt och fick se ECT behandling.. Electric Convulsive Therapy.. Det var lite obehagligt.. Vi stod där i skock och tittade på när kvinnor på britsar fick tygstycken i munnen, metallbitar över tinningarna och matades med elektrisk ström.. Det stod sex personer runt kvinnan och höll fast hennes kropp på grund av konvulsionerna och när hon slutat rycka lyfte dom upp henne och la henne på stora madrasser där de andra låg på uppvak.. Väckte konstiga känslor i mig.. Man ska inte glömma bort att det var en minoritet som fick den här behandlingen och dom var riktigt sjuka och att det faktiskt händer i Sverige också.. Inte lika ofta nu för tiden men ändå.. Vi var på en avdelning också och prata med kvinnorna och dom som jobba där.. Dom bodde i jättesalar med sängar på rad, kanske 30-40 st och majoriteten var scizofrena.. En kvinna sjöng för oss och dom kom fram och prata hindi med oss och man kan lugnt säga att det var ett riktigt dårhus men där fanns ändå kärlek.. Dom flesta av kvinnorna har ingenstans att ta vägen och blir förmodligen kvar här for life men jag kan inte låta bli att tänka att det kanske ändå är bättre än att driva runt hemlös och bli spottad på.. Men det var disturbing och se det här stället och jag var verkligen tvungen att plocka av dom västerländska glasögonen.. Och jag tänkte också att dom verka glada i mediciner här och jag undrade för mitt stilla sinne hur mycket piller dom egentligen trycker i dom.. Shit vad långt det blir och jag får ändå inte med allt jag vill skriva..

Jaja sista dan i Thane blev jag tvärsjuk och var tvungen att stanna kvar en natt till innan det bar av till Mumbai men jag överlevde det med.. Knappt..

Kärlek…

HRLD

HRLD står för Human Rights and Law Defenders och där var vi för några dar sen och hade seminarie typ.. Kontoret bestod av en liten lägenhet, två rum och kök men hyllor fulla av lagböcker.. Fläkten hade dom som vanligt dragit på för fullt, det gör dom alltid.. Dom tror väl att vi västerlänningar inte pallar värmen här men så varmt är det faktiskt inte än, värre kommer det bli.. Jag och Surran ska till Rajastan på semestern och indiernas respons på det är: Ojojoj ska ni till Rajastan.. I mars.. Ja då får ni känna på värme.. Haha så jag vet inte riktigt vad vi gett oss in på =)

I alla fall det var en riktigt fascinerande människa den där advokaten vi träffa.. Han har verkligen fått kämpa för att komma dit han är för han har blivit extremt motarbetad men han har inte gett upp utan kämpat på för sin sak.. De dom syssla med var frågor som kvinnomisshandel, hjälper under trial fångar som inte har råd med advokat. Alltså dom fångar som sitter inne medans fallet pågår och detta kan ta flera år.. Haja den flera år innan dom kommer fram till om personen är skyldig eller inte.. Och så håller dom på att jobba för att även offren ska ha lagliga rättigheter, just nu finns inget som heter victim i lagtexten.. Mänskliga rättigheter helt enkelt.. Det var riktigt intressant att få veta mer om lagen här men jag vill veta ännu mer.. Dom har lagar här som stiftades på 1800-talet som fortfarande gäller och som antagligen inte blivit ändrade heller..

Dom dagar vi är på studiebesök och seminarier är det meningen att vi ska ha indiska kläder på oss men just idag så strunta några i det, b la jag.. Vi tänkte att vi bara skulle på ett seminarie och det var vi ju också men sen fråga han om vi ville se rätten, the Indian court, vilket vi ville.. Och jag kan lova att vi kände oss lite felklädda, värsta turistlooken i jeans och t shirt, adidas linne och adidasbyxor, hahaha.. Hjälp.. Det gick bra ändå men satan vad folk stirra.. 18 västerlänningar i flock som vallades runt där bland rättssalarna.. Det var riktigt intressant och få se och det var ju inte som hemma, lite lägre standard kan man ju säga och det luktade inte hallon.. Vi fick smyga in där det pågick ett fall och helt plötsligt, jävligt otippat så avbröt domaren och började förklara för oss vad fallet handla om.. Skulle inte hända hemma.. Med den här dagen var en journalist också så vi hamna i tidningen dan efter, Pune Mirror.. Det var inte en siffra rätt i artikeln men bilden var ju fin i alla fall =)

Muktangan och NA...

Jag ligger på en solbädd vid poolen.. I bakgrunden hörs vatten som porlar och kökspersonalen som gastar till varann på indiska.. Istället för fiskmåsar cirkulerar rovfåglar ovanför huvet på mig.. Det är jättemycket rovfåglar här, fantastiskt vackra.. Just nu är vår grupp på Muktangan Mitra de-addiction center.. Vi har varit där 10 – 3 hela veckan och lyssnat på föreläsningar om behandlingshemmet, beroendesjukdomen, eftervård, beroende och HIV/AIDS, m.m. Det är ett tolvstegsbaserat ställe med typ 135 intagna och 20 – 30 personal.. Ca 70% av personalen är själva beroende.. Det finns jättemycket likheter med tolvstegsbehandling hemma i Sverige men det är ju inte så konstigt, det står ju på samma grund.. Något som skiljer sig är att de har yoga som en naturlig del av behandlingen.. Finansieringen skiljer sig också då det är vänner och familj som betalar här.. Finns liksom inte samma möjlighet att få hjälp av staten.. Och eftersom familjestrukturen är så annorlunda här så avspeglar sig även det på behandlingen.. Det är riktigt intressant att få insikt i hur det funkar här och det är ju inga problem för mig att förstå vad dom pratar om eftersom tolvsteg och beroendeproblematik är en sån stor del av mitt liv..

På tal om tolvsteg så var jag på mitt första möte här i söndags.. Det var lite meck att hitta men så skönt att komma dit.. Se människor med NA tröjor och se det här igenkännandet i ögonen på människor när vi pratar och delar, bli välkomnad, få kramar... När jag kom dit fatta jag hur mycket jag saknat den där känslan att vi snackar samma språk.. Dom första två veckorna var jag inte riktigt mig själv, det var nåt som fattades fast jag inte visste om det och efter jag åkte från mötet var det som om bitarna föll på plats.. Fantastisk känsla och tacksamheten kan inte beskrivas med ord.. Fick höra sen att jag såg glad ut och jag kände verkligen hur det bubbla i mig.. NA är fantastiskt =) Var på möte igår igen på ett nytt ställe så det blev ett nytt äventyr.. Trodde rikshaföraren lura mig för det kändes som vi körde i cirklar på helt sjuka små gator.. Men jag kom fram.. Det var ett engelsktalande möte i en byggnad bakom en skola, becksvart var det ute.. Dom skyltar ju inte direkt här så det är inte lätt att hitta.. Här kände jag mig ännu mer hemma för nu förstod jag ju allt, det andra mötet var på hindi.. träffa en tjej och vi bytte nummer.. Hon var jättetrevlig och jag fick skjuts av henne på hennes scooter och vi fika lite efteråt.. Ska ringa henne på fredag så kommer hon hämtar mig och tar med mig på möte..

För övrigt så börjar jag vänja mig vid indien.. Trafiken känns inte lika hysterisk, det låter inte lika mycket, det är folk var man än vänder sig fast det gör inget och allt smakar koriander men det är gott ändå.. Haha oki inte riktigt allt men mycket.. Var förresten på bio häromdan, vilken bioupplevelse.. Slumdog millionaire.. Se den.. Det hade inte varit samma grej och se den hemma i Sverige men nu befinner jag mig mitt ibland allt det där, slummen, trafiken, rikshor och indier.. Mycket speciell upplevelse..

På återseende mina kära vänner.. Saknar er som fan!!

Och tack sa vansinnigt mycket for era kommentarer, det betyder sa mycket..

Sofosh och kanslokaos...

Sofosh är en ideell organisation som håller till på ett statligt sjukhus.. Där var vi idag på studiebesök och det kändes kan jag lova.. Det dom gör är att dom finns till för patienter och hjälper dom med allt möjligt som dom kan behöva hjälp med, det kan handla om anhörigstöd, mediciner de inte har råd med eller praktiskt taget vad som helst som har med sjukhuset och de som kommer dit att göra.. Vi visades först runt på sjukhuset och bara det var en pärs.. Det här är alltså ett statligt sjukhus typ 95 % av de som kommer hit är extremt fattiga.. Det första som slog mig när vi kom dit var lukten, det luktade sjukhus men inte svenskt sjukhus.. Jag tycker sjukhus är obehagliga hemma men känslan detta gav går inte att beskriva.. Hade man tagit bort alla människor hade det varit perfekt miljö att spela in en skräckfilm på.. Otroligt smutsigt och hela stället såg ut som det skulle falla sönder.. Enorma gamla stenbyggnader, rostiga fönstergaller, hissar halvvägs på väg nånstans men som inte funka och dunkelt och skumt där det inte fanns fönster.. Det verkade dock riktigt välorganiserat i allt indiskt kaos och avdelningarna verkade vara rena, i alla fall jämfört med allt annat.. Jag undrade när jag gick runt där var dom slängde kanyler och sånt och hur operationssalarna såg ut men som sagt jag tror att det är renare än man tror vid första anblicken..

I en annan byggnad lite längre bort stod det BURN WARD och här gick vi in.. Vi stod utanför salen där det låg patienter och lyssnade på guiden och därinne såg jag en kvinna som var rejält bränd i ansiktet och på överkroppen, hon hade typ ingen hud.. Den vanligaste orsaken till patienternas skador på den här avdelningen är självmordsförsök, känns ju helt galet att det faktiskt är så.. Mordförsök var en annan anledning och ofta familjerelaterade..

Nästa anhalt var Shree Vatsa, ett barnhem på sjukhusområdet.. Det berörde mig också ända in i själen.. En kvinna berättade om stället, om historian bakom, varför kvinnor lämnar ifrån sig sina barn.. Det är ju inte accepterat att få barn innan man gift sig här så många barn blir övergivna av den anledningen.. Hon pratade i och för sig alldeles för länge, upprepade saker typ 4 gånger som om vi hade svårt och förstå så det kändes lite långdraget men hon var så söt tanten så det fick gå =) Sen gick vi runt och kolla.. Fick en liten 3 månaders kille i famnen med kolsvart kalufs och enorma svarta ögon, snacka om att man smälte.. En våning upp fanns barnen mellan 0 – 3 mån.. Hon som jobbade där kom med en liten tjej som var 10 dagar gammal som hade deformerade händer och fötter, antagligen anledningen till att hon blev lämnad.. Aj mitt hjärta, det där lilla livet har inte en ljus framtid..

För övrigt så börjar Indien krypa under skinnet på mig.. Haft värsta kriget i mig idag.. Å ena sidan vill jag vara helt oberoende av materiella saker, å andra sidan har jag min beroendepersonlighet och mitt ego som vill att jag ska ha fina saker och som matar det här jävla habegäret.. Här blir det riktigt skevt för här är det så jävla billigt så det är lätt att man köper saker och vill ha saker man egentligen inte behöver samtidigt som det blir såna kontraster av allt man ser.. Det kom fram flera tiggare idag och jag vet med mitt förstånd att jag inte gör någon skillnad genom att ge en person något, snarare mottsatsen.. Och jag vet inte om det är ligor som ligger bakom eller om det är ett spel.. Och jag kan verkligen inte hjälpa alla och vad ger mig rätten att välja vem som ska få nåt.. Men det hjälper liksom inte känslomässigt.. Det kom fram en liten kille idag och verkligen bönade om att få putsa mina tofflor för lite pengar.. Please madam, I´m so hungry.. Jag fattar verkligen inte hur jag ska hantera dom situationerna.. Jag kände mig verkligen som en sån vidrig västerlänning med mina nyinköpta sjalar i väskan och matkassar instoppade i rikshan.. Jag tog med mig den käslan, hoppade in i rikshan och åkte…

Varför har jag det så bra?

Vad är det som gör att vissa lever i överflöd medans andra lever i misär, bor i plåtskjul ständigt hungriga?

Jag vet att jag inte ska slå på mig själv för jag är här av en anledning och det är att jag har en genuin önskan att göra världen till ett bättre ställe.. Hur och för vem det får vi se men jag gör något genom att vara den jag är och fortsätta på den här vägen.. Jag kommer möta människor jag inte kan hjälpa och situationer jag inte kan lösa hela mitt liv men jag måste komma ihåg att jag är här av en anledning.. Men dom här sakerna är lik förbannat lika svåra att hantera och jag vet inte hur det ska gå till.. Den här upplevelsen har precis börjat och jag känner att den kommer förandra mig..

Indien kommer förändra mig…

Yerwada Jail och SOS...

Imorse var jag hurtig, eller ja tack vare Surran.. Jag låg och sov räv och hoppades att hon hade glömt att jag bad henne väcka mig men det hade hon inte så jag studsa upp med ett leende.. Ok kanske inte jättestort leende men jag kom upp i alla fall.. Det finns en kulle här i närheten där det finns asbra vägar att gå och springa på, det ligger ett tempel däruppe så det är ju mycket folk ute och ränner där.. Solen var på väg upp så utsikten när man kom en bit upp var helt fantastisk.. Fullständigt makalöst, solen var helt knallrosa över staden som var omgiven av lila och rosa skimrande molnstråk.. Ganska bra motivation att komma upp i fortsättningen =) Studiebesöken för dagen var Yerwada Central Prison och en SOS barnby.. Fängelset var Indiens största och ett av Asiens största, cirkus 4000 interner + 300 kvinnor på en egen avdelning.. Vi fick nog den finputsade varianten för allt var så fantastiskt bra och det fanns inga droger för det var förbjudet.. Så riktigt lika rosaskimrande som de beskrev det var det nog inte men det verka ändå bra.. Mycket likheter med de svenska fängelserna faktiskt men naturligtvis skilde det sig mycket också.. Kändes mycket märkligt att vallas runt där i skock med vakter framför och bakom och titta.. Kändes på nåt sätt som att jag inkräktade, lite obehagligt faktiskt.. Vi fick träffa fängelsedirektören och han verka vara en mycket sympatisk människa.. Det märktes att han brydde sig om människor på riktigt och då är han ju på rätt plats.. Efter det var vi och käka, kaotiskt när 18 utlänningar ska käka på samma ställe men det funka..

SOS barnbyar var riktigt roligt att se, jag fick känslan av att de har det riktigt bra där.. Kul och se att pengar folk betalar för faderbarn verkligen gör skillnad.. Är riktigt mos nu för det har varit en lång dag och det är inte direkt svalt här.. Då ska det tilläggas att det är typ vinter här nu så det kommer bara bli varmare och varmare och varmare… Tänkte ta mig ner till Internet nu och klistra in detta.. Massa kärlek till er alla..

Pune home and school for blind girls...

På onsdagen delades vi in i smågrupper och fick åka på olika studiebesök.. Min grupp fick åka till Pune school and home for blind girls ( eller nåt liknande ).. Det var en skola där det fanns 146 barn, tjejer och kvinnor.. Förutom skola fanns det även ett trainingcenter för kvinnor mellan 18 och 30 där de kunde arbetsträna.. De vävde, sydde, gjorde smycken m.m. Det var fascinerande att se hur mycket tålamod de hade för det gick inte fort att göra smycken när de inte såg nåt.. En annan grej som var schysst och se var hur självständiga de var, de tog sig fram på egen hand och var inte beroende av att nån skulle visa vägen.. Det fanns tjejer i alla åldrar och tre av dom var albinos.. Jag tror jag har sett två albinos i hela mitt liv och det på håll.. När vi satt i ett av husen där de bodde hade tjejerna rast och då vågade dom sig in en efter en så vi kunde snacka lite med dom.. Innan hade dom mest fnittrat och gömt sig för de var så blyga.. Efter en stund så var de tjejer överallt och vi tog kort och dom fick ta kort på oss och vi skratta och prata.. Det var schysst och få träffa dom.. På kvällen hade vi middag här i våran lägenhet, hela gänget var här och käka.. Höll på att få hjärtattack för det kröp nån stor jävla syrsa på mig som jag såg i ögonvrån och trodde det var en spindel.. Jag flög upp och sprattla och skrek men Gabriel lugna ner mig och sa att den var borta fast det var ljug, han sa det bara för att jag skulle stå still så han kunde få bort den =) Dom blev ganska chockade i alla fall, traumatiskt.. På kvällen interneta jag lite men man får ju rabies för det är sååååååå segt.. Robin hade mailat sitt nr också så jag snacka med han i över en halvtimme, han är i Kerala.. Det är ju en bra bit bort men det var så skönt att få snacka med en av mina närmaste och veta att jag kan ringa när som helst och snacka länge..

Familyvisit...

Satt på Internet cafet och skrev igår men helt plötsligt koppla allting ur och det jag skrivit försvann.. Så nu sitter jag i lägenheten och skriver istället.. I måndags var det nationaldag här och vi fick vara med på Lakshmis skolas firande.. Barnen sjöng, dansade och uppträdde, jättefint.. De sjöng för fulla muggar, inte som en svensk skolavslutning där barnen viskar fram sångerna och gömmer sig bakom varandra så till och med där märks kulturskillnaden.. I tisdags fick vi följa med en student, Frances, till hennes familj där vi blev bjudna på mat.. Dom bodde i Pimpri som är andra halvan av Pune i ett fint område.. Det var ganska annorlunda mot det Indien vi mött innan men en hel del av det berodde nog på att familjen var kristen.. Pappan var verkligen vrålkristen, han predikade ganska hårt och kunde inte förstå hur man kunde tro på nåt man inte visste vad det var. Men han märkte att han inte fick nåt gensvar så han sluta med det, skönt för jag är lite allergisk mot folk som ska pracka på mig en tro.. Men han och resten av familjen var jättetrevlig så besöket blev riktigt bra.. Han hade ett barnhem som vi fick följa med och titta på, en lägenhet där en familj bodde med ett gäng kids.. Vi sjöng små grodorna för dom och dom skratta ganska friskt kan jag lova när fyra konstiga vita typer hoppa runt och kvacka =) För övrigt så tror jag att jag börjar landa lite här i galenskaperna, hyfsta i alla fall.. Det där med att folk som kommer hem från Indien har gått ner typ hälften av sin vikt fattar ju inte jag här och nu.. Maten är så jävla god och var man än är och käkar så tar ju maten aldrig slut, dom lägger bara på mer och mer så det känns som att vi inte gör annat än och käkar.. Men jag har ju inte blivit sjuk än heller, peppar peppar..

Dag 6...

Har fortfarande inte riktigt hajat, India is still crazy.. Blev precis tokblast, eller nej, jag lat mig bli tokblast av en rikshaforare.. Skulle hem fran German Bakery som ar ett hak pa andra sidan stan och det var min forsta tripp ensam sa jag lat det va.. (Jag var och traffa Abbas Katta och han var hur trevlig som helst).. Nu sitter jag pa internethaket.. Det har varit ganska softa dagar hittills, det drar igang pa mandag pa riktigt.. Vi har varit runt och shoppat lite, fikat, m.m. Jag och Surran gjorde en rolig grej igar, vi korde ett step/aerobics pass, indian style.. Haha herregud vilken syn men det var askul, vilket tempo.. Lite jobbigt att det enda man andades in var avgaser for vagen var precis utanfor och alla rutor oppna.. Jag tycker det ar riktigt obehagligt att andas har, i alla fall pa gatorna.. Nar man aker riksha (som ar sma taximopeder for er som inte vet) sa taras ogonen av alla avgaser.. Och smutsen lagger sig som en matta pa insidan lungorna, riktigt laskigt.. Men i alla fall, det var skitkul och trana..

Idag kom det fram en kille och hogg tag i mig och fraga mig om jag var svensk sa jag borja snacka med han.. Det visa sig att han pluggat i Jonkoping och saknade Sverige och svenskar.. Jag drack chai med honom och hans vaninna och fick deras nummer.. Det var schysst och traffa en indier som man kunde snacka om Sverige med.. Imorgon ska vi fa en guidad tur pa ett Osho ashram som ligger har.. Traffa en svensk som hette Henrik haromdan och tog hans nummer med sa han fixa det.. Haha Jag har ett indiskt simkort i nu och jag blir helt chockad varje gang det ringer, har ju varit har i 5 dar bara.. Ska bli sa spannande och komma igang med alla studiebesok och forelasningar och allt pa mandag.. Nasta vecka kommer bli fullspackad.. Vi kommer fa traffa indiska studenter och folja med dom hem till deras familjer och ata lunch.. Pa torsdag tror jag det ar ska vi till ett fangelse och sen var det mer grejer men jag minns inte vad, fullspackat i alla fall.. Men jag berattar sen.. Jag far se nar jag pallar lagga upp lite bilder, det ar sa fruktansvart langsamt internet har.. Hoppas ni har det bra hemma i kylan =)

Karlek och ljus och pa aterseende...

Indiaaaaaaa...

OK.. Alltsa wow... Eller hjalp.. Eller nej jag vet inte vad jag ska saga, jag ar mallos.. Indien har fullstandigt knockat mig.. Speachless!! Hakan akte i backen nar vi landa i Mumbai och sen dess har jag inte lyckats fa upp den igen.. Indien ar smutsigt, hogljutt, fargglatt, vackert, varmt, fattigt, rikt, fantastiskt.. Indien ar helt enkelt bara sa mycket.. Och jag alskar det.. Flygresan var lite jobbig dar mot slutet, blev inte sa mycket somn men jag har varit med om varre kan man ju lugnt saga.. Det har varit intensiva dagar dar vi blivit runt lotsade i rikshor runt i hela Pune till stallen dom tyckte vi skulle se, handlat klader bland annat.. Indian Style.. Haha herregud, jag trodde aldrig den dagen skulle komma nar Linda skulle dra pa sig en tunika och en sjal till det men det har jag bland annat inhandlat.. Alltsa det ar sa mycket jag vill skriva men jag vet inte hur jag ska formedla det jag kanner, ha ha jag vet inte ens vad jag kanner.. Jag forstar med mitt forstand att jag ar i Indien men det kanns sa fruktansvart overkligt.. Jag forsoker fatta hur langt hemifran jag faktiskt ar men det gar inte.. Men jag ar forvanansvart lugn.. Jag trodde jag skulle tycka att det var jattejobbigt med alla blickar men det ar ok, det ar bara och vanja sig for jag kan lova att manniskor stirrar.. Hela tiden..

Det ar sana vansinniga kontraster har, flashiga nybyggda byggnader, fina hotell trangs pa gatorna med praktiskt taget fallfardiga ruckel.. Pa marken sitter otroligt smutsiga manniskor ikladda enbart trasor medans andra gar i kostym eller bar Sari.. En annan sak som ar helt makalos har ar trafiken.. Det ar rena rama sjalvmordsforsoket att korsa en gata, skitlaskigt.. Men det ar vansinnigt fascinerande for trots att det ser ut som varsta kaoset, i alla fall for mig, sa verkar de veta vad de haller pa med.. Det ar ordning i kaoset.. Dom kor huller om buller, det spelar ingen roll var pa gatan du befinner dig, bara du kommer fortast fram.. Och for att tala om for andra att du kommer, bara hang dig pa tutan.. Och det gor dom, det ar ett sant obeskriligt liv pa gatorna.. Jag kanner mig ganska rorig i huvet for det ar sa omtumlande att helt plotsligt befinna sig pa andra sidan jordklotet dar det ar 27 grader varmt och ingenting ar som jag ar van vid.. Jag vet att det ar mer jag skulle vilja skriva men jag kan inte just nu, det ar stopp.. Men nu har jag skrivit lite i alla fall och ursakta spraket, ni far gissa lite =)

Namaste...

18 januari 00:04

Oki... Imorrn bär det av mot nya äventyr på andra sidan jordklotet.. Jag måste säga att jag är förvånansvärt lugn, här och nu i alla fall.. Trodde jag skulle vara helt uppåt väggarna vrålhispig men det är jag inte.. Det är min ambition att bara flyta med och ha tillit till att saker och ting blir precis som de ska och här och nu känns det som att jag lyckas ganska bra med det.. Det kanske är annorlunda imorrn vad vet jag men hur det än är så drar jag.. Skulle det va nåt som känns jobbigt eller så så är det ju bara mina rädslor och jag tänker fan inte låta dom hindra mig (ursäkta språket).. Borde nog gå och lägga mig nu så det tänker jag göra=)



Fortsättning följer...